Barnkonventionens historia

Efter många års diskussioner och opinionsarbete antog FN:s generalförsamling år 1989 konventionen om barnets rättigheter – även kallad barnkonventionen. I och med upprättandet av konventionen fastslogs att barnets rättigheter är universella, att barn har egna rättigheter och människovärde, men också att barn har speciella behov av skydd och stöd.

Här kan du läsa en kort historik med viktiga årtal i barnkonventionens historia.

Så började det

Diskussionerna om en konvention för barnets rättigheter pågick länge, men det var under förberedelserna inför det Internationella barnåret 1979 som idén började få starkare fäste. Frågan skickades vidare till FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, vilka tillsatte en arbetsgrupp där frivilligorganisationer deltog som observatörer. Frivilligorganisationerna hade yttranderätt och lade fram en serie förslag som kom att påverka texten i barnkonventionen avsevärt.

Arbetsgruppen sammanträdde regelbundet varje år. Efter tio år kunde slutligen en text presenteras för kommissionens godkännande. Förslaget gick vidare till FNs ekonomiska och sociala råd och sedan till FN:s generalförsamling där konventionen antogs den 20 november 1989. För att den skulle träda i kraft krävdes att 20 länder ratificerade konventionen och det skedde redan första året.

Principen om barnets bästa

Barnkonventionen innehåller 54 artiklar och den bärande tanken är principen om barnets bästa. Här läggs stor vikt vid barnets grundläggande behov, inte minst rätten till hälsovård. En nyckelmening som togs med efter ett förslag från UNICEF lyder: Konventionsstaterna ska till det yttersta av sin förmåga säkerställa barnets överlevnad och utveckling (artikel 6.2).

Alla utom USA och Somalia

Barnkonventionen är den FN-konvention som flest länder anslutit sig till. Idag har 193 stater ratificerat (bundit sig till) konventionen. Endast USA och Somalia kvarstår. I Sverige beslöt riksdagen om ratificering år 1990.

Genom ratificeringen har länderna förbundit sig att garantera att konventionens alla artiklar efterlevs i praktiken, något som kräver ständig kontroll i de olika länderna.

Konventionens upplägg

Sakartiklarna täcker alla typer av mänskliga rättigheter, såväl ekonomiska, sociala, kulturella som politiska och medborgerliga.
För en enklare presentation av sakartiklarna kan man gruppera dem i tre olika kategorier:

Rätten att få sina basbehov tillgodosedda
Rätten till skydd mot utnyttjande och diskriminering
Rätten till medinflytande genom att få uttrycka sin åsikt och få den respekterad

Barnrättskommittén granskar

När konventionen trätt i kraft tillsattes en kommitté som har uppdraget att granska de framsteg som gjorts i konventionsstaterna samt att se till att alla länder följer de skyldigheter som gäller för barnkonventionen.

Kommittén - FN:s kommitté för barns rättigheter eller barnrättskommittén - består av 18 personer som ska vara experter med "högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap". Dessa personer ska agera i egenskap av sig själva (artikel 43.2).

Konventionsstaterna ska kontinuerligt lämna rapporter till övervakningskommittén om vad de gjort för att tillgodose barns rättigheter. FN-kommittén granskar, kritiserar och ger förslag till regeringarna i syfte att förbättra villkoren och respekten för barns rättigheter.
Läs mer om övervakningskommittén

Väljs på fyra år

De stater som ratificerat konventionen nominerar och väljer kommittéledamöterna. En geografisk fördelning ska eftersträvas och personer från olika rättssystem ska finnas representerade. Ledamöterna väljs på fyra år och val sker vartannat år av halva kommittén.

Konventionsstaterna ska lämna rapporter till övervakningskommittén om vad de gjort för att genomföra rättigheterna som står i konventionen. Den första rapporten ska lämnas in två år efter att konventionen trätt i kraft i landet. Därefter ska rapporter lämnas in vart femte år.

Förslag och rekommendationer

Kommittén lämnar förslag och rekommendationer som reaktion på landsrapporterna, och den har också rätt att göra studier kring frågor som rör barnets rättigheter. Kommittén har också rätt att begära ytterligare information från staterna.

Det är naturligtvis svårt för övervakningskommittén att verkligen utvärdera genomförandet av alla artiklar. Tanken är att processen även ska väcka debatt i konventionsstaterna, genom att rapporter publiceras i den nationella pressen.

Konventionens betydelse

Barnkonventionen är en del av den internationella rätten, men är vad jurister brukar kalla en "mjuk lag". Kränkningar av den kan inte tas upp i en internationell domstol, utan lagen handlar mer om att utveckla en moraluppfattning om hur barn ska behandlas.

Många tidigare FN-konventioner om mänskliga rättigheter har fått betydelse och påverkat verkligheten. Risken att konventionen om barnets rättigheter ska falla i glömska är minimal, med tanke på all uppmärksamhet den redan har fått.

Viktigt ge barn kunskap

Toppmötet om barn i New York 1990 gav en extra tyngd åt konventionen och många frivilligorganisationer har gjort den till en plattform för sitt arbete. Konventionens verkliga betydelse kommer att bero på hur allmänt känd den blir och hur mycket den tas som utgångspunkt i politiskt och annat arbete för och med barn. Därför är det viktigt att dess innehåll sprids till allmänheten, och inte minst till barnen.